Förvirrad jämtlänning i stora staden.

IDag är jag trött, trött på allt o alla.. Jag vill bara hem till paradiset och hämta mina vänner... jag saknar dom.. de känns som dom rinner iväg med sanden.. eller så är det tiden som rinner iväg.. jag vet inte men något av de är det för jag hinner aldrig med att prata med dom.. jag känner mig stressad och tom.. varför vet jag inte, jag har inget att vara stressad över och full av kärlek från min familj, pojkvän och kompisar är jag ju också.. allt är bara knas.. det känns skönt att jag snart sitter i en bil på väg hem iaf.. men ändå har man ångest för avskedet sen.. spelar ingen roll hur tuff man verkar på ytan så kan man ändå inte dölja tårarna som kommer när man ska säga hej då.. Det jobbigaste är nog att inte veta när man får se sina föräldrar nästa gång.. det kan bli en månad eller ett halvår.. vem vet... Denna dag kommer bli en riktig grubblar dag.. det känner jag..

Jag saknar er därhemma.. men särskillt DIG min älskade barndomskompis