Förvirrad jämtlänning i stora staden.

JAg vill ha pengar... i massvis.. jag vill kunna köpa kläder o skor o massvis med prylar o en bil till joel o en ny tv o en ny soffa o en tempursäng och jaa allt.. men pengarna räcker knappt till att leva för i nuet.. jag känner mig fattig.. Jag känner mig som dom som lägger lappar i tunnelbanan och vill ha pengar till div saker.. skulle bli glad om jag hittade en krona på vägen känns det som.. jag vill ha ett jobb, eller förresten jag vill ha pengar.. jobbet kan vi skita i... Jag vill också ha mina vänner här.. jag vill kunna gå ut o gå o snacka skit, käka pizza o sitta kvar i timmar o bara prata.. Jag vill kunna heja på folk som jag möter på gatan. jag vill kunna känna igen någon som jag ser.. men det är stört omöjligt i denna stad.. jag känner INGEN... INGEN känner mig!.. det suger!

Jag vill bara ha kompisar, kompisar och kärlek, kompisar och kärlek och pengar
FÖr mycket begärt?